Koloniseringen av sapmi

Norra Skandinavien

Norra Skandinavien var i flera tusen år mycket glest befolkat och hade liten eller ingen kontakt med de södra delarna av Skandinavien.

Gamla gravar vittnar om kulturkontakter mellan samer och vikingar. Han anser inte att det finns några exempel på före detta så kallade europeiska bosättarkolonier som inte fortfarande är koloniala.
Att Sverige har en kolonial historia är överraskande för många. Men även Sverige.

En bred definition av kolonialism bygger på att en främmande makt tar över ett landområde.

Sápmi står för 80% av Sveriges vattenkraft, men samerna, glesbygdsbor och småregioner såg inga vinster – i stället mötte de tvångsförflyttningar som i Karesuando från 1919, som splittrade samhällen. Vad som är praktiskt utvinnbart beror på teknikutveckling och kommunikationer. Men storstäder som Stockholm (-1 200,0 mdr SEK), Göteborg (-225,4 mdr SEK) och regionala centrum som Luleå (-35,6 mdr SEK) är förmånstagare som byggt sitt välstånd på andra orters överskott.

För att han inte skulle inkräkta för mycket på samernas näring, skulle han inte ägna sig alltför mycket åt jakt, däremot hade han rätt att fiska i de samiska fiskevattnen. Att rättfärdiggöra dessa övergrepp och tycka sig ha mer rätt till naturresurserna än de som bor på marken, är kolonialism. På 1900-talet kom vattenkraften, med kraftverk som Porjus och Harsprånget som dämde upp älvar och förstörde samiska livsmiljöer.

I Jokkmokk har utbyggnaden av älven, som kunde ha varit en betydande resurs för turism och en lokal proteinkälla, gått förlorad som ett regionalt kapital för ortsborna. Staten uppmuntrar kunniga arbetare, både från södra Sverige och utlandet, att bosätta sig Norrlands inland. Exempel på osunt stödjande är ett elitdamlag i en sport med kronisk penningbrist, som vinner SM-guld sju år i rad, samtidigt som gruvsamhällenas invånare, där värdet skapas, får minimalt tillbaka?

Markkonflikter och rättsliga strider
De senaste 20 åren har präglats av strider om markrättigheter.

Det är svårt att förstå varför Sverige inte är mer intresserat av att göra upp med sitt koloniala förhållande till Sápmi och samerna och till exempel ge samerna ökat självbestämmande, säger han.

Text: Abigail Sykes på uppdrag av forskning.se

Spänn fast dig för en resa genom Sveriges skuggiga koloniala historia – en berättelse om glittrande malm, brusande vattenkraft och ett urfolk som systematiskt förfördelats för statens vinster.

Ett exempel är när det svenska regelverket kring vattenkraft byggdes upp i början av 1900-talet, utan hänsyn till den första renbeteslagen från 1886.

Regelverket gav jordbruk, skogsbruk och fiske ett skydd, men trots att det var uppenbart att vattenkraften skulle placeras i områden där samer bedrev renskötsel, nämndes inte rennäringen alls.

Både renbetesmarker och flyttvägar blev förstörda när det första stora vattenkraftverket byggdes vid Bårjås/Porjus 1910–1915 och en järnväg anlades.

Är det rimligt att svenska staten, via bolag som LKAB, sponsrar ett lokalt elitidrottslag där huvudkontoret ligger? Det behövs både masugnsarbetare, gruvarbetare och rallare.

I samband med kungarnas strävan att integrera hela landets befolkning görs försök att kristna samerna och göra dem till trogna svenska undersåtar.

Naturresurser utvinns och de största vinsterna går naturligtvis till kolonisatörerna.

Samma sak har skett i Norrland, om än i mindre skala och inte med blodiga krig.